Presenteras av Nyheter24 i samarbete med

Alla inlägg av Vinnarn

Skrivet av:

Vinnarn

Förhandstippad finalist i Next In Football.

Dela på sociala medier

Tillbaka till alla bidrag

Indivdualistkampen och Hjärnkampen

Real Madrid - Manchester City
 
Atletico Madrid - Bayern München
 
 
Då var det dags igen. Europas bästa fotbollslag ska krönas, och konkurrensen är som vanligt, mördande hård. Vilka som möts på San Siro vet jag inte, men jag tänker försöka mig på en kvalificerad gissning. Tydligen är det rekommenderat att fortsätta skriva trots att man har kvalificerat sig för "slutspelet", så då gör jag väl det.
 
Individualistkampen
 
Jag syftar såklart på Zizous Real Madrid mot Pellergrinis Manchester City. Två liknande lagbyggen. En varsin manager som är bra på att förvalta offensiv talang genom att ge de relativt fria tyglar. Taktiskt är Real lite mer intresserade av centrala genombrott, medans Manchester City jobbar vidare på Pellegrinis karaktäristiska kanttrianglar.
 
Real droppar ner Kroos mellan mittbackarna, som går brett. Ytterbackarna skjuter upp högt och brett, och BBC- trion flyttar in centralt mellan backlinje och mittfält. Inget nytänk av Zizou på något sätt, utan ett ganska modernt sätt som många spelförande lag använder sig av. Tanken är att ha så många spelare som möjligt centralt i banan, mellan motståndarnas linjer. Det passar såklart ett jätteskickligt lag som Real. Tappar man bollen försöker man vinna den högt upp på banan, lite Barcelona- inspirerat, om än inte lika synkat. Det som gör Real så bra är förmodligen också de relativt fria tyglarna i offensiven, där individualisterna får komma till sin rätt. Men det som skiljer de från andra lag är såklart den löjligt starka truppen, snarare än något annat.
 
Manchester City älskar sina ytterbackar. När de var som bäst var ytterbackarna inblandade i stort sett allting framåt under hela Pellegrinis styre, men i takt med lagets minimala kräftgång, så har det synts mindre. Men nu är KDB tillbaka, och då ser det ut som att alla i laget har glömt allting om dålig form. Det man ofta gör är att man skjuter upp ytterbackarna högt. Sedan går en offensiv mittfältare / anfallare (Om man spelar 4-4-2), tillsammans med "10:an" och skapar sig själva en mysig liten triangel på kanten. Alltsomoftast blir man 3 vs 2 på en liten yta, och kan därmed ofta komma runt på kanterna. Skulle motståndarna lyckas lösa det numerära problemet, så cirkulerar man backlinjen mot friare ytor som då uppstår. Inte heller här är det något revolutionärt, utan ett system som passar väldigt skickliga individer.
 
Slutsatsen jag drar är att Real Madrid går vidare. Utgår vi från att båda lagen fokuserar på sitt eget spel och låter den individuella skickligheten göra sin magic, så ska Real vara snäppet vassare. Men med en Kevin De Bruyne tillbaka i City, är de enormt mycket starkare än deras tabellplacering antyder.
 
Real Madrid - Manchester City: 60/40
 
Hjärnkampen
 
 
Simeone och Guardiola är varandras motpoler. Guardiola vill kontrollera motståndet genom att ha bollen, och skapa allting med den. Simeone tror på att kontrollera motsåndet utan den, med övertygelsen om att inga mål kan släppas in om man organiserar sig rätt. Det är en oerhört intressant filosofisk fotbollsduell just eftersom att ingen utav de kan sägas spela "den rätta" fotbollen. Motpolerna skördar liknande resultat. Vinnaren i denna duell, kan bli den taktiska fotbollstrenden som kommer vara på alla tränares läppar nästa säsong, och kanske många fler därefter.
 
 
Guardiolas uppställning går inte att skriva såhär svart på vitt, eftersom att det inte är så han ser på fotboll. Grundtanken är alltid att flytta motsåndare ur sina positioner. Att skapa kaos ur organisation. Beroende på hur motsåndarna ställer upp, måste hans spelare ockupera olika ytor. Det är därför man ser honom spela med så många formationer. Det viktiga är inte formationen, utan vilka ytor man kan ockupera. Eftersom att hans filosofi är att skapa med bollen, anser han sig inte heller behöva försvarare i någon större utsräckning. Har man bollen blir alla i laget anfallare. Anfaller man tillräckligt bra, så ska man inte behöva försvara sig, och därmed inte behöva försvarare. Det är därför man ofta ser Kimmich på mittbacken, eller Arturo Vidal. Allting utgår hela tiden från anfall, anfall, anfall.
 
Simeone vill strypa motståndet utan bollen. Har man inte bollen, behöver man bara fokusera på sin egna positionering i förhållande till motsåndaren. Det anfallande laget måste förhålla sig till motståndarens positionering, samtidigt som man måste kontrollera bollen. Ur den synpunkten kan det anfallande laget ses som underlägset. Alltså tvärtemot Guardiolas filosofi. Simeones lag försvarar sig med ett extremt kompakt 4-4-2. Och då säger jag inte bara "extremt", lite klyschigt, utan verkligen genuint. Linjerna är oerhört kompakta, och hela laget blir väldigt litet. I teorin ska ingenting kunna penetrera laglinjerna, om man gör det rätt. Men att säga att de parkerar bussen är en missuppfattning. Det som gör Atletico unika är att de kan pressa högt upp i banan, samtidigt som man håller sig kompakt. Man styr motsåndarna åt kanterna, där man flyttar med hela sitt lag (och då är verkligen alla på vänster / höger sida plan) och intensivt trycker sig fram. Deras defensiva organisation är helt unik i världsfotbollen.
 
Den här är oerhört svår at tippa. På ren magkänsla skulle jag någ säga att Bayerns individuella skicklighet kan luta det hela åt deras fördel. Men samtidigt älskar Atletico just den här situationen. När de tydligt blir laget som ska försvara sig. Å andra sidan kan man ju säga samma sak om Bayern, fast tvärtom. Nej, jag kan inte ta ut någon favorit. Och det behöver ju inte finnas någon heller.
 
 
Bayern München - Atletico Madrid: 50/50
 
 
 
 
 
 

Skrivet av:

Vinnarn

Dela på sociala medier

Fler inlägg av hitmedpriset

Kommentera